Sverigefidelis - Röst för Sverige

”KUNSKAP ÄR MACKT” förkunnar stora svarta graffitibokstäver på en husvägg när tåget närmar sig Borlänge. Bättre kan det inte sägas i en stad där andelen analfabeter i befolkningen ökar lavinartat genom import av somalier i stor skala. På bara några år har Borlänge tagit emot 1 000 somalier – den mest svårintegrerade kategorin av alla. Somalia är nu det vanligaste ursprungslandet bland utrikes födda i Borlänge.

 

Fram till 2009 var det Finland. En undersökning som kommunen gjorde 2008 visade att mer än hälften av de nyanlända, 53 procent, är analfabeter. Den stora andel som lever på försörjningsstöd håller på att skjuta kommunens ekonomi i sank.

 

Borlänge är en kolonialiserad stad. En importerad grupp från ekvatorn dominerar kommunen fullständigt och är på god väg att sänka den. Nu måste Borlänges invånare försörja inte bara sig själva utan också den snabbt växande somaliska kolonin. Höga skatter tynger invånarna, de verklighetens inbyggare som sliter hårt i tunga jobb utan att någonsin få en guldkant i tillvaron.

 

Några lediga bostäder till Borlängeborna finns inte. Alla lägenheter går åt till invandrarna. Deras hyror betalas av skattebetalarna via socialtjänsten, det vill säga av just dem som själva blir utan lägenheter när invandrarna går före i kön.

 

 

Det kunde vara vilken svensk stad som helst. Det finns många kommuner av samma sort som Borlänge, i synnerhet i Norrland. En socialdemokratiskt styrd bruksort som står och faller med ortens två stora industrier, Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets järnverk (SSAB). En socialistisk majoritet som står och faller med en gammal arbetartradition som historiskt har spelat ut sin roll och går mot sin upplösning. Ett av de många sossenästen som har bedrivit en fullständigt ansvarslös invandringspolitik och passat på att fylla tomma lägenheter med invandrare när lågkonjunktur och hög arbetslöshet under 1980- och 90-talen drev de egna invånarna på flykten. Nu står man där med resultatet: en stad i snabbt förfall.

 

 

Med bävan närmar jag mig mina drömmars stad

Det kunde vara vilken stad som helst. Men det är det inte, inte för mig. I Borlänge bodde jag de lyckligaste åren av min barndom. Borlänge är mina drömmars stad. Drömmen som förvandlades till en mardröm. Med bävan närmar jag mig staden i mina drömmar. Jag har inte varit här på många år. På barndomens gata rör jag mig med försiktiga steg. Det förflutna måste man närma sig varsamt. Risken för brustna drömmar är överhängande.

 

Bullermyren på 1950-talet var ett typiskt arbetarområde, en samling slarvigt uppmurade tegelkaserner utkastade på en åker i stadens utkant. Staden växte, hela Sverige växte snabbt decennierna närmast efter andra världskriget. Järnverket och pappersbruket gick för högtryck och behövde mängder av arbetskraft. Till Borlänge kom arbetskraftsinvandrare främst från Finland – de som nu är förbisprungna som största invandrargrupp. De finska barnen gick i min klass i Tjärnaskolan och lärde sig mödosamt det svåra svenska språket. Arbetskraftsinvandrarna var behövda och önskade. På sina arbetsplatser kom de rakt in i ett socialt sammanhang och integrerades på nolltid. Genom hårt arbete bidrog de till att bygga upp den svenska välfärden. Deras barn blev svenskar.

 

 

Vi var arbetarnas barn

Vi som bodde på Bullermyren var arbetarnas barn. Våra pappor arbetade på järnvägen, posten eller CTH mössfabrik. Många arbetade på järnverket eller pappersbruket. I de mörka morgnarna cyklade papporna till sina jobb med unikabox på pakethållaren. Mammorna var hemmafruar. Ingen hade bil. Alla var fattiga och trångbodda. Leken fick ske utomhus, vi lekte på gatan och på åkrarna och byggde kojor i skogen. En familj i huset hade fyra barn, tre flickor och en pojke, Klas. Det fanns inga pengar att köpa pojkkläder för, så Klas fick ärva sina systrars klänningar.

 

Med sina långa blonda lockar såg han ut som en flicka. Ingen retade honom, ingen tyckte att det var konstigt att han hade flickkläder. Alla hade det knapert, det var inget särskilt med det. Vi var fria och trygga, vi fruktade ingenting.

 

På dörrarna i hyreskasernerna på Bullermyren stod det Eriksson, Rylander, Olofsson, Augustsson och Bergström. Husen var fuskbyggda och lyhörda. Vi hörde alla till leda familjen Erikssons enda grammofonskiva som spelades om och om igen på deras stora stolthet, radiogrammofonen i polerad björk. Vi som bodde på Bullermyren uthärdade vår fattigdom för att vi inte visste om något annat. Vi trodde på att vi skulle få det bättre. Vi hade ett hopp och en framtidstro. Om papporna arbetade hårt skulle vi alla få det bättre.

 

Läs resten av hennes sorgsna inlägg hos snaphanen

 

mvh Ceasar

 

dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, exp, exp, exp, exp

svd, expressen, expressen, expressen, exp, st, st, ekuriren, blt, blt, blt, blt, dagen, dagen, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn,  svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd,  ekuriren, ekuriren,