Jan Milld - En sanningssägare av mått
Jan Milld initiativtagare till Blågula frågor har därför öppnat en egen blogg med ett skönt snarlikt namn Newsmilld.
För Er som inte vet vem Jan Milld är så föreslår jag ett lång vistelse på båda dessa siter, förhoppningsvis kommer Ni att få se en helt ny värld öppnas då Milld formligen dissekerar Svenska Politiker och massmedias förljugenhet.
Här är den artikeln som refuserades senast:
Hur hedra Inger, 78?
Det har varit bråda dagar för media-Sverige efter dödsmisshandeln i Landskrona. Hur ställa tillrätta, så att det inte framgår vad saken gällde?
• Viktigt för media beträffande Landskronamordet har varit att frammana bilden av händelse, vilkensomhelst, som inte ingick i något mönster, som inträffade av bara en tillfällighet och inte hade några särskilda orsaker.
• Viktigt har varit att det inträffade inte får ”utnyttjas politiskt”.
Förvisso var dödsfallet tragiskt och visst ska 78-åriga Inger hedras, men hur sker det bäst?
• Det sker rimligen genom att arbeta för att något sådant inte ska hända igen.
• Det sker också genom att försöka förstå Inger och hennes man, vad som fick dem att reagera så skarpt mot den 23-årige bilisten, då han ställt sig på en parkeringsplats för handikappade.
Med svenska journalisters mått mätt var Inger ”främlingsfientlig”.
Hennes sista ord blev: ”Ni invandrare har noll respekt för regler och äldre”.
Detta uttalande visar att upprinnelsen var en invandringsrelaterad konflikt:
• Dödsmisshandeln skulle inte ha inträffat om inte Inger och hennes man blivit provocerade.
• De skulle inte ha blivit så provocerade om det inte suttit en invandrare vid ratten.
• De skulle inte haft så nära till denna reaktion om där inte fanns ett mönster som de redan hade erfarenhet av och kände igen.
• Den unge bilisten skulle inte ha haft så nära till våld om han inte bar med sig denna sjuka hederskultur.
Det var uppenbarligen inte en engångsföreteelse, utan Inger hade tidigare bevittnat motsvarande, från andra unga bilförare med utländsk bakgrund. Ett beteende som vittnar om en dålig attityd.
Häromdagen fick jag ett brev från en av mina bloggläsare, boende i Landskrona. Ett brev som vittnar om hur vardagen kan gestalta sig för svenskar i ett område där fjärrinvandrade tagit över. Det är betydligt värre i Landskrona än vad jag tidigare haft en aning om! Det ger en föraning om en framtid som kan vänta alltfler orter i Sverige:
”Det är ett känsligt läge dessa dagar. Poliser, som normalt är frispråkiga och öppna, säger klart ut att de fått munkavle och inte får säga ett knyst. … läsarkommentarerna i Landskronaposten blev raderade till 80%. De ansågs inte ‘hålla måttet’.”
”…folk emellan, i den privata diskussionen så kokar det och känslorna är ärligt talat hatiska mot gärningsmannen och hans familj som skyddat honom. … samtidigt är kommentarerna hyfsat balanserade och menar att inte ALLA i dessa ‘mångkulturella folkgrupper ’skall drabbas av föraktet. Undantag finns så klart och en och annan skräder inte orden. Med all rätt.
En viktig grej i sammanhanget är att exakt detta beteende som skedde på parkeringen, att en eller flera invandrare ‘blockerar’ en gata, en parkeringsplats, en utfart, en passage eller dylikt är mycket vanligt i Landskrona. Det är definitivt ingen enskild händelse, utan den ingår i ett mönster som upprepas dagligen. Man använder bilen eller flera bilar för att skaffa ‘respekt’ och förnedra folk som skall tvingas betala en ‘avgift’ vid vägspärren.
För något år sen så blockerade två bilar (med invandrarungdomar) Timmermansgatan så en cyklande dam tvingades vända, eftersom hon vägrade betala ‘avgiften’ på 100:-.Det blev en notis i NST/Landskronaposten. Då uppfattades det kanske av en del bara som ett dåligt skämt.
Ibland bara sitter man i varsin bil och kopplar av med en stunds dösnack genom bilrutorna. MITT I GATAN! Det kan bildas köer som är ett helt kvarter långa och irritationen stiger. De flesta vågar inte ens tuta för de vet att reaktionerna kan bli förödande. Därför är de flesta nog inte förvånade över mordet.”
Dödsmisshandeln av Inger har i ovanligt hög grad upprört människor i hela Sverige. Varför?
Förklaringen ligger, tror jag, bortom det enskilda fallet. Händelsen i sig är förvisso uppseendeväckande, och de flesta kan säkert identifiera sig med det drabbade pensionärsparet.
Men den skarpa reaktionen måste nog förklaras med något mer, nämligen att här finns ett sammanhang och ett mönster av egna erfarenheter som många kan relatera till.
Under de senaste två decennierna har vi i Sverige fått höra talas om alltmer udda och allt brutalare brott, vilka som regel varit kopplade till fjärrinvandringen.
Statistiken talar också sitt tydliga språk, vare sig man jämför med tidigare decennier eller med andra länder. År 1950 var antalet anmälda våldtäkter i Sverige 350, år 2009 var antalet 5.900. Beträffande misshandelsfallen är utvecklingen lika alarmerande. År 1950 anmäldes 7.400 misshandelsfall, år 2009 var siffran 85.900.
Till detta kommer mer eller mindre irriterande incidenter i vardagen, i likhet med den i Landskrona om parkeringsplatsen. I trafiken är förare med arabisk bakgrund dokumenterat mer ofta problematiska än svenska förare.
Ovanpå detta har vi denna hetslagstiftning, riktade mot svenskar. Inte bara ska vi lära oss att stiga undan i vardagen, för att inte bli nedslagna. Vi måste också vakta vår tunga så vi inte säger något ovänligt, då kan det leda till straffrättsliga påföljder.
För att inte tala om det permanenta kampanjande år efter år, decennium efter decennium, för att ”uppfostra” oss svenskar att inte vara sådana förfärliga rasister. En propaganda som vi själva måste betala – inte minst tvingas avlidna svenskar bidraga, genom arvsfondens frikostighet.
För oss som vill få stopp på nya incidenter av detta slag gäller det att koppla det inträffade till dess ORSAKER och sätta fokus på de ÅTGÄRDER som kan vara ändamålsenliga.
En självklar åtgärd blir att kräva stopp för ytterligare probleminvandring, men det kan inte stanna vid detta. Vi har ju redan ett stort antal vandrande krutdurkar här, som rör sig fritt i vårt samhälle.
Vad jag skulle önska är att det som nu inträffat blir startskottet för en ny folkrörelse, en antivåldsrörelse. ”RESPEKT” kunde vara ett bra namn, som då kan syfta främst på:
a) De äldre, som byggt upp vårt svenska samhälle.
b) Kvinnor, utan vilka inga människor skulle finnas till.
Samtidigt skulle det kunna ha en udd mot denna blöjbarnsvariant av respekt.
Men en sådan rörelse bör vända sig även mot:
- gatuvåld
- hedersvåld
- rasistiskt våld (oavsett svenskar eller invandrare är offer)
- politiskt våld.
I varje kommun borde människor nu gå samman i Respekt-sammanslutningar.
Enough is enough!
